ÄR VI FRAMME SNART?

När jag var barn och satt bak i bilen, på väg på sportlov till Norge. Så hann vi oftast inte längre än till Uddevalla ca 7 mil från hemorten, innan den klassiska frågan kom...

Är vi framme snart?

Med över 5 timmar och 40 mil kvar, godispåsen nästan slut och tendens till åksjuka, saknandes perspektiv av tid och rum, och av hur lång tid en resa kan ta. Att ta sig från en plats till en annan. För vad hade hänt om mamma sagt, - " Ja nu är det inte långt kvar, vi är snart framme!" Allt för att det skulle bli lugnt där bak. För när samma fråga kommer bak i bilen två kissepauser och två timmar senare, så finns en liten uns av tvivel om jag då får samma svar - "Ja vi är framme snart.

Alla känner vi behovet av trygghet och någon som visar vägen, eller ett tydligt mål som håller hopp och inspirationen vid liv. Ju större osäkerheten är, desto mer sårbara blir vi av den som visar vägen - vem vi väljer att lyssna på och följa på den okända resan. Vi tar de övertygande svaren som en sanning och ifrågasätter inte, utan litar på ledaren. Dels kanske av respekt, kanske skönt att slippa ansvaret själva, kunskapsbrist, trötthet eller t.o.m av rädsla. Vi har mer eller mindre hamnat i en beroende situation, där vi lagt över makten och ansvaret för oss själva i händerna på vägvisaren.

Vägvisarens egna övertygelser får oss dock att lita på de svaren vi får, gång på gång. Det känns bra att någon har koll och vet vart vi skall. Men under resan gång händer det något inom oss. En känsla som säger, - "Är vi verkligen på rätt väg, det har gått ganska lång tid nu?" Vi börjar märka att ord och handling, löften och resultat inte hänger ihop. Förändringar i kommunikation och ordval. Men vi tiger still för att inte vara till besvär, eller att vi inte vill erkänna att vi kanske missbedömt alltihopa. Vi kanske till och med känner oss smått lurade och dumma, för att magen säger något annat.

Som ni vet så finns flera exempel på vad som händer när människors sårbarhet skapar väg för fel reseledare. Men ibland händer det att det träder fram ledare som är mer tystlåten, som vi inte lyssnar på i början, men med tiden så stannar vi upp och säger.

”Vänta nu, det stämmer ju, det känner jag igen, det har jag hört förut. Varför har jag inte lyssnat på den rösten innan."
Tills vi inser att det är vågan egen!!

 

 

 

 

 

 

BESLUT

"Agera eller inte agera det är frågan"
Visa fler