Landsgränser har historiskt sett haft till syfte att skydda territorier ifrån hot eller faror, något som vi alla plötsligt fått erfara sista tiden. Men en gräns kan även vara rent känslomässig och ibland svår att försvara.
Yttre påfrestningar och upplevda hot från vår omgivning kan ibland få oss frustrerade, besvikna och till och med ledsna. Speciellt när yttre omständigheter utmanar våra värderingar och inre övertygelser av rätt och fel. Det kan vara så att händelser framkallar tårar av frustration, när vi inte blir lyssnad på, förstådda, eller respekterade för våra val. Situationer där någon går över vår gräns och "slänger oss under bussen” inför andra med ironi eller avsaknad av respekt. Oftast kanske i sin egen osäkerhet och brist på självkänsla.
Om du känner igen detta fundera en kort sekund på följande. Är känslorna pga av vad personen säger och gör, eller är det för att du inte själv sätter gränserna och utrycker dessa? Att du tillåter att bli behandlad på ett sätt som inte är ok för dig, men väljer att inte säga ifrån. Du lägger skulden för dina känslor på omgivningen istället.
Så istället för att tydligt och sakligt markera hur vi känner, så viker vi undan, bär med oss känslan och ältar situationen efteråt. Vi är irriterad på personen i fråga, som kanske även blottlagt en uppbyggd inre frustration som triggar stressen i kroppen. Vi kanske även är besvikna för att vi inte kom på vad vi skulle säga för än efteråt. Men framför allt besviken på oss själva, att vi inte tog mod till sig och sa ifrån. VI tog mer hänsyn till andras känslor och behov än våra egna.
Vad skulle hända om du tidigare satte gränser vad som inte är ok? Vad skulle hända om du lärde andra hur du själv vill bli behandlad?
Det underlättar om du vet vad gränser går, baserat på dina behov och personliga filosofi, innan du behöver använda den. Men ändå att alla vet vad du står, genom att behandla dig själv som du själv vill bli behandlad. Fråga t.ex - "hur länge skall jag tillåta detta?" Skriv ner känslorna och vad du vill säga och kommunicera dina gränser och förväntningar.
Gränsdragningen och ditt nej blir till slut som ditt eget vaccin som gör att ältandet försvinner, vilket annars skapar den inre stressen. På samma sätt som en omfamning och närhet stärker vårt immunförsvar och minskar stressen genom "må bra" hormonet oxytocin.
Så du kan alltid välja din reaktion på vad som händer, ett nej har ju inget åtagande. För även om personen inte gillar när du gör detta eller håller med, så fundera vems ansvar det är? Du äger ju dina känslor och ingen annan.
