Hur kändes det när du verkligen förstod att tomten var någon annan? Var det en plötslig insikt eller kom den liksom smygande. Eller kanske var det så att du förträngde känslan ett år till, i förhoppning att magen ljög. Själv satt jag liksom fast mellan det önskade och oönskade. En vilsenhet och villfarelsen att jag kanske blivit lurad av de som jag litade på, de som skulle ge mig trygghet. Inte kunde väl dessa myndiga individer ha lurat mig? Eller berättelsen om Näcken som skulle ta mig, och dra ner mig under ytan om jag gick ner till vattnet. Eller min tunga som skulle bli svart om jag ljög. Men den blev inte svart "that´s the fact". Men med rädsla och hot kommer man långt om vill påverka och kontrollera andra. - " Ingen glass om du inte äter upp maten". Tur att jag slapp husförhör i alla fall.
Vi har alla våra egna föreställningar och värderingar som är en biprodukt varför vi gör som vi gör. Alltså hur vi ser på saker och ting. Hur vi vill att det skall vara för att skapa trygghet och säkerhet. Vi har även våra valda sanningar som vi säger till oss själva varje dag. Ibland inre dialoger som begränsar oss och vårt välmående.Trots bevisliga framgångar så matar vi oss ibland själva med negativa tankar, perfektionism och glömmer att fira. Konsekvensen blir att självförtroendet sviktar. Alltså medvetet eller omedvetet så reagerar vi på hur vi ser och upplever situationen, och det påverkar vårt resultat. Så i avsaknad de tankar som begränsar mig, vad skulle jag göra då?
Vi väljer även att lyssna på det vi vill höra, som stärker vår tro eller äventyrar vår säkerhet. Om t.ex min existens eller position är hotad på hur jag tänker, känner och upplever omständigheterna. Det oväntade, hot eller en oönskad förändring. Hur långt är jag då villig att gå ifrån mina grundläggande värderingar? Vad är jag beredd att kompromissa? Och hur känns det om valet som gick emot dessa blev fel?
Även om nu varken tomten eller näcken fanns, och mamma garanterade att Staffan Westerberg hade fel. Att det finns inget på undersidan jorden, ingen Storpotäta. Så visst sov jag bättre den natten när jag insåg det själv. Var det då tillslut min egen inre röst och inte någon annans.
