Det undermedvetna behovet av att dagligen behöva kompensera, i tron att man inte är ok eller duger, är som att spela en teaterföreställning med olika roller varje dag. Det tar energi och skapar ibland en omedveten inre stress och oro. Ett utifrån och in perspektiv av anpassning och reaktivt ”mindset”, som blir ohållbart över tid. Där distraktioner ibland blir den kortsiktiga räddningen.
Mina erfarenheter från åren som coach inom stresshantering, teamutveckling och mentalträning, som gör skillnad, är individens medvetande och insikter, i ett icke dömande förhållningssätt om sin egen dagliga kompensation och mentala modell. Jag var själv klassens clown i småskolan med osäkerhet som bas utan att förstå varför. Men en roll som gav någon form av skydd, känsla av kontroll, trygghet, betydelse eller uppmärksamhet. Behov som många av oss har, men vi tar och hittar olika vägar dit även som vuxna. Utmaningen är att förr eller senare går ridån ner och sufflören och publiken är borta.
I avsaknad av att behöva kompensera vad händer då?
Vissa kallar det flow, inre lugn, sinnesro eller personlig frihet. Oavsett vad, skiftet av ens perspektiv och insikter gör att man slipper ta till tekniker eller verktyg för att hantera vardagen, och istället börjar förstå, lyssna på sig själv utan rädslor, tankar och tolkningar av omvärlden. Att vända blicken framåt och inte titta bakåt.
Det är det som är bra med det coachande förhållningssättet - nu och framåt. Att svaren på frågorna gör att medvetenheten och ansvaret ökar, med fördelen att vi kan påverka saker själva. Vilket leder till fokus på rätt saker, tydlighet, ökad tillit, bättra samarbete i gruppen, mindre stress och egna medvetna val.
Så om vi inte oroade oss så mycket om hur det kommer att gå i pjäsen, utan stannar upp, reflekterar och istället fråga - "Vad spelar det för roll."
