Vi människor är glada så länge som vi har något att se fram emot. Vi planerar nästa semester så fort vi har kommit hem, vi ser fram emot fredag redan i början av veckan, som vi tackar Gud för att den faktiskt kom. Det verkar vi göra varje fredag. Ungefär som förr i världen när man offrade både det ena och andra, av rädsla att solen inte skulle komma tillbaka nästa dag. Vad offrar vi idag av rädsla för det ovissa, för att garantera att det alltid kommer vara som vanligt?
I våra framtidsdrömmar bygger vi upp förväntningar innan det händer, och Gud nåde om det inte blev som vi förväntat oss. Då tar vi till hela vårt register av emotioner av besvikelse eller frustration. Lika lyckosamt som att vi gillar inte fullmåne, så vi försöker ta bort den. Enbart hotet av det oväntade påverkar oss och rädslan av ovissheten genererar behov av att veta, kontrollera och springa i förväg på vår mentala tidsaxel. Mer om det längre ner. För förväntningar eller minnen är nästan mer verkliga för en del än det som händer just nu.
”Så kan vi må bra om vi inte rensat i det förflutna eller har en garanti att framtiden ser ljus ut?”
Om glädje och lycka då ligger bortom på vår mentala tidsaxel, så jagar vi hela tiden något utanför det påverkbara. Saken med framtiden är att vi inte vet och det i sin tur skapar osäkerhet, vi vill veta och kontrollera. Vi försöker på alla möjliga sätt förutse framtiden. Vi håller stenhårt fast det förutsägbara och klamrar fast i rädsla av att förlora det vi har. Saker, relationer, pengar, titlar, makt osv. Förutom det som inte vi inte kan förlora, vår fria vilja att tänka. Det som Viktor E Frankl skrev i "Man´s Search For Meaning" om människans överlevnadsmekanismer och meningen med livet.
Via Excell ark försöker vi förutse framtida börskurser på företag, vi tar beslut baserat på våra känslor i stunden, vi kallar in experter som skall ge oss sannolikheten för fortsatt spridning med all välmening, men ändå med ständiga revideringar. Samt vi funderar på hur framtidens affärsklimat kommer att se ut? För att inte tala om vädret till helgen.
Alla dessa prognoser är som sagt endast prognoser. ”Pro” – ”Gnosis”- Kunskap om framtiden. Men ingen vet, inte ens coachen. Men vi lutar mycket av våra beslut på prognoser eller budget i vårt behov av att veta som jag nämnde i början. Vi lyssnar på de som vet, de med kunskap och expertis, någon att lita på. Förtroende till de som skapar behovet av trygghet och framtidstro. För lösning av problemet kan ju endast lösas av de som förstår problemet. För när vi går i okunskapens mörker, krävs kunskapens ljus som lyser upp.
Men förtroende handlar väldigt mycket om tid, förtroende är en färskvara. För går det för lång tid så är risken att tålamodet sviktar och sången övergår från "We shall over come" till ”Vem i hela världen kan man lita på” - Vad händer då?
Hur länge kan man sparka en burk framför sig?
För när tilliten naggas i kanterna så växer osäkerhet ytterligare, vilket vi hanterar olika. En oro som vi försöker lindra på olika sätt. Antingen genom distraktioner och flykt. Eller vi börjar protestera och kräva andra vägar och större förändringar. Vi har sparkat burken för länge. För nu när framtidsprognoserna ser lite mörkare ut än på mycket länge så påverkas vi mentalt över tid. Detta är den stora utmaningen. Många av oss tvingas att jobba hemifrån, företag går i konkurs och vi tvingas till förändringar. Just det - påtvingat. För vi alla vet hur svårt det är att göra förändringar och många låter bli. För vi förstår kanske inte ens oss själva? Vi går i okunskapens mörker om vår mänskliga natur. Varför vi gör som vi gör. Men nu helt plötsligt har vi inget val. I avsaknaden av inte längre ha kontroll, eller åtminstone insikten att vi inte har kontroll om framtiden, så ges vi ändå möjlighet till reflektion, bejaka ovissheten, tänka nya banor och perspektiv och där alla beslut kanske helt plötsligt är ok. Gamla rutiner och processer ersätts med förenkling och beslutsfattande.
Vi tvingas leva i det som sker JUST NU!
Vi inser att vi måste agera själva, såret är vidöppet, vi börjar lyssna på rätt röst, vår egen. För när vi alla har kastat in handduken och gett upp och försvarat det gamla, då kan vi skapa det nya. När vi inte längre sparkar burken framför oss på vägen, våga riva av plåstret, ta förlusten och ta beslut som skulle tagits för länge sedan. Då är det inte fredag längre, utan lördag hela veckan lång. Det är vi skyldiga nästa generation.
Men kom ihåg, att alla letar vi efter ljuset i tunneln, inklusive undertecknad. Men det är svårt att se ljuset om tunneln är kurvig, och tunnelseende kan få oss att tappa fokus. Men alla tunlar har ett slut så fokusera på det du kan påverka och fortsätt framåt.
