Att leda med 3–0 i en fotbollsmatch kan kännas härligt. Att känna att allt flyter och känns enkelt, snart kan vi fira ordentligt. Så plötsligt händer det något i matchen som framkallar andra känslor. En felbedömd frispark, ett bortdömt mål eller ett utdraget spelavbrott pga. en skada. Små händelser som får oss att tappa fokus och kan få stora konsekvenser. Vi kommer ur den s.k. Zonen. Helt plötsligt infaller en försiktighet in, vi börjar fundera, rädda att göra fel och man hör från sidlinjen - ”Nu spelar vi bara hem det här”.
Vi vill helt plötsligt att matchen bara skall ta slut. Man tappar liksom bort känslan som var där bara för några minuter sedan, enkelheten och det lätta. Helt plötsligt när domarna blåser av står det 3-4, då inser vi att det inte blir att fira idag. Vi är glada att det är över, men av en helt annan anledning än vad vi tänkt oss.
Har det hänt att det som för två minuter sedan kändes så bra, helt plötsligt känns svårt och jobbigt? Har det hänt att när vi tar ut saker i förskott så tappar vi fokus? Har det hänt att det vi oroade oss för aldrig hände? Varför gör vi det?
När vi rör oss bort på vår mentala tidsaxel så tappar vi kontakten med det som är här och nu.
Allt som tar oss bort ifrån det som sker just nu har en förmåga att skapa illusioner, rädslor och att vi gör misstag. Den närvaron som vi hade för bara några minuter sedan är som bortblåst. Vi rör oss från att se möjligheter i spelet till vad som kan gå fel, vi blir rädda att göra misstag och ingen vill ha bollen.
För vad händer då när oron tar över, rädslan av att förlora eller vad som kan gå fel. Vi börjat fokusera på det opåverkbara. Domaren, tränaren, det andra laget eller fokus på den skadade som vi inte heller kan påverka. Eller i vardagen när vi är rädda vad andra skall säga och tycka och vad som kan gå fel. Vi börjar anpassa oss och spelar inte vårt eget spel, istället för att bara fortsätta spela - ”Stay In the Game”.
Att ha förmågan att fokusera på det vi kan påverka och stänga ute de externa händelserna är svårt många gånger? Att vara i orkanens öga oavsett hur mycket det blåser. Att lita på sin inre förmåga och inte utifrån rädslorna. Men när självkänslan sviktar, tankarna tar över och vi kanske upplever andra som ett hot, vilket får oss att reagera mot omvärlden, som vi då försöker ändra. Kan vi då istället gå tillbaka på tidslinjen till det som är här just nu, bli medveten om vad som sker intern och externt så ökar sannolikheten att det känns bättre och resultat därefter.
"There is only One Moment - The Present Moment"
