I filmen Cast Away med Tom Hanks får vi följa den strandsatte Chuck Nolad. Enda överlevande efter en flygkrasch i havet. Chucks enda vän blir Wilson, en boll av märket Wilson. I början kanske lite banalt och humorisktiskt, i den ensidiga dialogen mellan människan och bollen, men avgörande för hans överlevnad och mentala medvetenhet. Där bollen representerar vårt behov av gemenskap, hopp och något att tro på. Svaren han får är hans egna på ett djupare plan, hans egna tankar bortanför hans valda sanningar vad som är viktigt när vi inte har full kontroll. Vem han är som människa, bortanför sitt vardagliga ego. Bollen blir så att säga hans egna coach.
Mycket av detta kanske vi kan dra nytta av idag, då många upplever ensamhet och begränsningar som påfrestande. Likt strandsatta ensamma på en öde ö, där vi inte vet för hur länge, när räddningen kommer eller när vi kan få åka hem och träffa nära och kära. Där vi lätt fastnar i destruktiva tankemönster.
Men vad skulle hända om vi inte behöver veta vad framtiden har framför sig, oavsett vad nyheterna säger. Utan försöker släpper kontrollen en stund, och är i det som är just nu. Försöker acceptera att ingen vet eller har några svar, även om det är svårt. Men att vi ställer oss några frågor:
Vilka resurser behöver jag hos mig själv just nu?
Om detta skulle föra något bra med sig, vad skulle det vara?
Har jag någongång varit i en svår situation som jag klarade av - vad gjorde jag då?
Vad kan jag påverka?
Vilka tankar väljer jag just nu?
Om du nu inte har en boll att fråga, vad skulle du välja istället och vilka svar får du?
Värdera dock inte svaren om det är rätt eller fel, utan var nyfiken och se svaret för vad det är. För bollen är ju alltid rund.
