VANA

Fritt fram för inrikes resa dikterade vår statsminister häromdagen. Jag tror många som gått hemma sista tiden har gjort sin egen inrikes resa, dvs inombords. Reflekterat på ett sätt som vi kanske inte tar oss tid till annars, verkligen insett vad som är viktigt. Så var hamnade du på din resa? Vad är viktigast framöver?

”Vilken jävla resa”

Symboliserar ofta en tuff period, men ibland med ett slut av lärdom och nya insikter. Jävlig, men ändå en resa som vi kanske inte skulle vilja varit utan. En period som gjort oss starkare, men även ödmjukare. En örfil som fick oss kanske att vakna upp. Min egen erfarenhet är att så länge jag har ältat och varit kvar i mitt misslyckande, och bitit mig kvar i det gamla så har det tagit längre tid att gå vidare. Svårare att se nya möjligheter uppenbara sig, svårare att hitta ny styrka och motivation, svårare att hitta nya vanor som tar mig framåt. 

Men många av oss har blivit tvungna att just etablera nya vanor, samtidigt som vi alla vet hur svårt det är. Det som var omöjligt innan har nu på kort tid blivit nya normala. 

Men varför är nya vanor så svåra att skaffa?

Vi vet oftast vad vi behöver ändra på men ändå så gör vi det inte. Största drivkraften till förändring är oftast smärta, när vi blir tvungna - ibland dock för sent. 

Men för att börja med en ny vana så börjar det med en vilja, en attraktion av något, något jag vill ha -  en signal. Jag ser en chokladkaka i affären eller en attraktiv person. Jag köper chokladkakan eller går på date med personen. Helt plötsligt gillar vi det som vi smakat på, och vill ha det igen. Jag köper samma choklad nästa dag eller känner ett behov av att vilja träffa personen så snart som möjligt.

Efter en tid har vi blivit beroende och nu börjar en annan känsla smyga in, rädslan att förlora det vi har blivit beroende av. Vi äter mer choklad eller vi börjar bli rädda att kanske bli lämnade. För helt plötsligt ligger min lycka hos en annan person, eller kicken av socker i kakan. Vi börjar ändra vårt beteende och kanske tappar oss själva. 

Vi kanske till och med börjar bli svartsjuka, kontrollerande eller misstänksamma. I vissa fall kallar vi det missbruk. Oavsett om det gäller alkohol, konsumtion eller träning. Allt en ren kombination av kemiska och psykologiska reaktioner i kroppen - i relationer pratar vi ju om rätt kemi, men ibland blir det fel.

För mycket handlar om rädslan av att förlora eller ge upp något som vi tror att vår lycka eller identitet ligger i. Som titel, makt eller andra faktorer som tillför våra behov. Inget ont i att göra saker man gillar, men,

Vad gör du i vardagen av rädsla att förlora något?

Vad är du beroende av? Vad uppfyller belöningen för behov? Hur styr det dina tankar och dina beslut osv.? För förändringar kan öppna upp för något ännu bättre!


Så med det sagt, så nu när vi åter får sträcka på benen och ta oss ut i vårt avlånga land så säger jag som Sgt Phil Esterhaus i den gamla tv serien ”Spanarna på Hill Street” -

”Lets Be Careful Out There”!

BESLUT

"Agera eller inte agera det är frågan"
Visa fler