Har du någon gång haft folk bak i bilen som har haft synpunkter på din bilkörning? Hur du än kör så kommer det alltid någon kommentar. Du börjar till slut anpassa din körning och kompenserar för hur du tror du borde eller måste köra för att det skall vara tyst. Eller du missar avfarter av frustration och kör rakt fram.
Om livet är så. Att vi har folk där bak i bilen som vi ser upp till och litar på. Föräldrar, lärare osv som talar om hur vi kör. I rädsla av kritik börjar vi bli lyhörda för nya direktiv, vi anpassar över tid vårt beteende, osäkerheten smyger sakteliga fram. Bilden av oss själva som bilförare börjar formas och vi tror kanske att vi inte riktigt räcker till alla gånger.
”Om jag bara gör såhär så är det bra, då blir ingen besviken.”
Vi börjar kompensera osäkerheten genom att alltid ha full kontroll, vi håller krampaktigt i ratten i rädsla att köra och göra fel, eller färdas för fort eller allt måste göras perfekt. Vi färdas endast rakt fram fast vi skulle vilja svänga höger. Bilkörning blir jobbig, tråkig och krävande för alla andra kör så dåligt. Eller trafiken och omständigheterna är problemet och vi kommer aldrig fram. Samtidigt så vet vi innerst inne att det finns en annan väg.
Vi kör vidare men somnar tillslut av utmattning och kör av. När vi sedan piggnar till och frågar om någon annan vill köra. Det är då vi inser att ingen där bak har varken körkort eller kan läsa en karta. Någon har till och med börjat gå hem för att slippa ansvaret för vägvalet.
I avsaknad av rösterna där bak, hur hade du kört då?
Inte sällan är detta orsaken till vår upplevda stress av de jag träffar under mina samtal. Ledare som medarbetare. Insikten gör att vi själva ser att vi kan påverka situationen. Att inte förbli maktlös, skylla på omständigheterna eller hamna offer rollen. Trots den upplevda situationen och utmaningen
